Att sätta mål?

För att jag ska kunna bli bättre på något eller vilja utvecklas behöver jag en målbild. Nånting att sträva efter under tiden jag kämpar, som jag kan tänka på när jag är nere eller som känns som a piece of cake när det går bra. Men ofta är det lite knepigt att hitta det där målet. Hur högt ska man satsa? Vad är rimligt?

Ofta när det gäller just min träning så slentriantränar jag. Träning är en del av min livsstil. Jag har träning som hobby precis som nån annan gillar att spela tv-spel, pussla, spela schack, sticka eller vad som helst. Och precis som för dem gör jag det ofta och tycker det är roligt. Och det blir då ofta att jag tränar just för att det är kul och det är ju såklart bra men om även jag vill fortsätta utvecklas och bli bättre vill jag ha ett mål. Nåt att sikta mot. Jag har funderat på att göra en klassiker (Vätterrundan, Lidingöloppet, Vansbrosimmet och Vasaloppet) Men det är ett ganska långsiktigt mål som kräver att jag nog sätter upp lite småmål på vägen för att bli bättre förberedd. 

Jag håller på att klura på lite delmål som jag vill pricka av innan klassikern och hoppas att jag kan göra den nån dag. Om min pappa har klarat att cykla Vätterrundan på en cykel utan växlar (ja, faktiskt det går ju det med) och klarar det så borde jag göra det med en cykel som är lite bättre utrustad även om det inte bara har med vilken cykel man har ;)

Pappa och mamma är och kommer alltid vara mina träningsförebilder. Och speciellt Pappa. Han har alltid gillat att röra på sig och även om goda kakor också ofta slinker ner så promenerar han ofta bort dem ändå. Han har sprungit div lopp, vätterrundan, varit gympalärare och är helt galen i princip all sport. (Det kanske jag inte delar men ändå) Även om han numera mer håller sig till golf och skogspromenader så springer han ibland och håller igång sin kondis. Kan ju nämna att min kära pappa är 62 år ;P 

Och mamma jag har inte glömt dig ;) Min kära mor har också sin beskärda del av träning, tävlingar och lopp bakom sig. Men det är du som som pushar mig som mest när jag behöver det och det är du som bara kan ge mig den där mamma-blicken och se om jag mår dåligt och allt bara släpper. Du säger alla vettiga saker jag behöver höra och du tröstar mig när jag är ledsen. Om det så är kärleksbekymmer eller vad som helst. 

Jag har såklart mer förebilder än dem men det är de som står mig närmast när jag behöver det och det behövs om man vill nå sina mål. Man klarar det inte alltid själv. 

Jag ska klura ut höstens delmål. Men har inte dem riktigt klara än. 

Vad har du för mål?

//E

Lagom seg efter träning ;P