Dagen har mest bestått av A6 och lite shopping.
Gårdagen var tuff. Först stressigt på jobbet och sen direkt till en begravning. Det finns inget värre. Och jag tyckte det var jobbig. Min sorg är väl en dans på rosor jämfört med familjens. Sjöng på minnesstunden. Att stå där inför alla ansikten och leverera var svårt. Svårt att veta vad man skulle kunna säga för att det skulle låta bra. För att inte säga fel. Jag gav det jag kunde för at hjälpa til och lindra deras sorg och de var tacksamma. Det var det enda som betydde nåt. Så länge de uppskattade det så e jag nöjd. Det må inte ha varit mitt bästa framträdande men det kanske gav någon något och då var det värt allt. Att kunna ge något åt någon annan. Stå där med gråten i halsen och sjunga om hopp och att man aldrig är ensam. För det är man inte. Gud finns alltid där för en. Hur svåra stunder det än är. Det kan vara svårt att tro när man har det som svårast men jag hoppas och tror att även familjen vet att de inte är ensamma.
Man frågar sig varför något som detta måste hända? Man finner inga svar. Jag läste en bok en gång. Där skrevs det om en såm hade gått bort, " Hon var bara en gåva som vi hade fått låna" På ett sätt tycker jag att det låter bra. Men man önskar att man hade kunnat få låna denna gåva lite längre. Att denna gåva hade mer att uträtta i våra liv. Himmelriket har nu fått tillbaka denna gåva. Denna ängel som har fått gått en stund på våran jord och berört våra liv. Hon lever kvar i våra minnen tills vi träffas igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar