Ögonblick.

Vad jag än säger. Så gjorde det ont.
Jag trodde det gick ändå. Att det var lämnat.
Att det var bevarat till minnet.
Att det skulle gå ändå.

Men klart att jag förstår. Den känslan är nog värst.
Att jag förstår precis och jag har nog
egentligen vetat hela tiden att det inte skulle funka.
Att allt redan är raserat och undangömt.
Varför inbillade jag mig att vi skulle kunna gå vidare.

Det är bara en konsert men den betydde så mycket men du betyder mer.
Och jag förstår. Jag gör verkligen det. Och du är min vän. En riktigt bra vän.
Iallfall för mig. Och du är viktigare än så.

Solen står högt över taken och vinden har vänt
isen har smält och det luktar som vår
Du går genom stan som om ingenting har hänt
lika verklig och vardagligt snygg som igår
Kom inte för nära, du vet hur det blir
Nu har jag mitt och du ditt revir
Och du vet hur jag mår
Jag skyndar mig långsamt iväg hem till mitt
Jag måste sova på saken
Våren har vaknat, men drivor i vitt
ligger kvar över taken

Det är varning för ras
Gå så försiktigt du kan
Dina ögon kan krossa min värld
som stenar mot glas
Varning för ras

Solen går ner över taken och klockorna slår
En konstig dag, med ett konstigt ljus
Jag går mitt i vägen, det luktar som vår
Det droppar av snö ifrån träd och hus
Kom inte för nära, du vet hur det går
Jag ser vart du längtar, o du ser hur jag mår
Inget vidare rus
Jag försöker få in alla ord som du sa
Men du vet hur dom smakar
Det är nånting skumt med stan just idag
Det är nånting som knakar

Det är varning för ras
Gå så försiktigt du kan
Inga tanklösa, menlösa ord
Ingen felaktig fras
Varning för ras


Nu vill jag helst bara hem.
/E