Klagomur.

Jag hatar att den här bloggen blir min klagomur men just nu känns det som att det är det enda stället där jag bara kan häva ur mig vissa saker. Jag är så himla trött på att må så här som jag gör. Att känna som att jag inte hör hemma här. Och kom inte och säg ryck upp dig eller liknande, tror ni inte att jag försöker? Och allt går ju så klart från dag till dag. Ena dagen känns det hur bra som helst men nästa dag så hatar jag det här stället mer än någonsin. Och just nu bara vill jag här i från. Jag vill inte ha ett jobb jag inte gillar att gå till för jag känner bara sån stor press på att vara bra och samma gång så stor oro för att inte få vara kvar och bli arbetslös.

Jag hatar att minsta lilla grej kan få mig att känna mig så liten på jorden. Att känna mig så värdelös och så himla ensam. Och det är just ensam som är det värsta. Att inte känna att jag faktiskt har någon att umgås med eller prata med.
Javisst, jag umgås med folk. Jag har hur mycket folk om kring mig som helst. Men det är just det. Hela tiden så mycket folk runt omkring som ändå egentligen bryr sig ett skit.

Att gå runt och vara trevlig och prata med alla. Fråga hur de mår och vad de gör nu och vad de har tänkt sig för framtiden. Men vem bryr sig egentligen? Jo, jag bryr mig så länge jag får nån respons tillbaka! Jag lär mer än gärna känna dessa människor men jag orkar inte hur mycket som helst.

Orka att min bästa vänner bor så långt borta, att en av de bästa bor i USA.
Jag orkar inte bry mig, Tyck och säg vad ni vill men just nu så känner jag mig så himla ensam, tragisk, självisk, emo ja kalla det vad ni vill.

När Johannes nämnde att de skulle till kyrkan insåg jag att jag inte vart där på mer än fyra mån.

Ibland känns allt så himla hopplöst bara.

The heart asks for pleasure first.

http://www.youtube.com/watch?v=0dPS-EHl-FE

Sleep tight.
/E