En kväll av blandade känslor.

Ikväll är just en sådan kväll då jag helst av allt skulle vilja vara hemma. En kväll då saker och ting bara hopar sig som ett moln ovanför huvudet. Läxor, skola, vänner, saknad.
En kväll då man tänker på saker som man tryckt undan i ett litet hörn för att låta det ligga och vänta där tills man känner sig redo eller inte för att låta det komma fram igen. Sen när man samlat tillräckligt många saker där så brister det så lätt. Minsta lilla sak kan få bägaren att rinna över. Ett ord, en bild, en känsla.

Jag kan inte låta bli att tänka på saker som varit och som satt sina spår så djupt. Att jag fortfarande inte kan släppa saker och ting. Jag börjar nog sakta men säkert inse att det kommer alltid att finnas där och alltid vara en del av mig. Men jag kan bli så arg att det aldrig kan försvinna. Jag orkar inte bry mig om vad folk tycker när jag skriver dessa saker. De får tycka vad fan de vill. På nåt sätt måste jag få ut saker och ting utan att behöva säga det.

Ibland känns det som om jag ser på alla andra genom en glaskula eller som en tunn hinna mellan mig och de andra. Analyserar allt som de gör och vad de säger. Vad jag gör som är positivt eller negativt. Vad jag kan göra annorlunda eller bättre. Allt jag säger och hur alla reagerar på det. Allt för att passa in och inte stötas ut igen.

Jag saknar er som bara genom att se mig i ögonen kan se att jag behöver er, som ser att jag behöver en kram eller ett gott ord. Ni som kommer till min undsättning när jag är ledsen. Ni som är mina hjältar. Som ser att jag behöver er fast jag inte vågar säga det och tycker jag är en belastning. Ni som visar att ni faktiskt bryr er även när jag är glad och inte bara när jag är ledsen. Ni som alltid är där.

När Sara pratade om deras klassfest i helgen så tänkte jag på dig, att även om vår klass kanske inte var så sammanhållen och bra så kommer den aldrig att bli hel igen för du finns inte längre hos oss. Men i våra hjärtan finns du och där kommer du alltid att vara. Där finns din givna plats och den kan ingen annan fylla. Det är så lätt att gå vidare i de dagliga rutinerna men så helt plötsligt slår det en att det aldrig kommer bli som förut. Vi kommer inte sitta på café och prata om pojkar och livet. Det gör ont att tänka så.

Men jag vet två änglar som tittar ner på oss och vakar över oss.
Det ger mig styrka även de dagar då jag kan känna mig lite nere.

/E