Att tappa fotfästet.

Ibland känns det som man tappar fotfästet om livet. När det känns som inget går som det ska och allt går emot en. Det behöver inte synas utåt. Man brukar vara ganska bra på att hålla det för sig själv. Det är då man behöver sina nära. De man älskar mest. För de finns alltid där för att lyssna och ge stöd. Hur mycket man känner att man inte vill lägga på dem sina bördor är det just därför man har en familj och vänner. För man tar hand om de man älskar. Man tar hand om dem man tycker om. Alltid. Inte bara när det går bra och alla är glada. Utan även när livet känns hopplöst och man inte vet vad man vill. Då finns de där. Man måste bara inse det. Och de ser inte det som en börda att lyssna på dej. De vill bara göra allt för att du ska må bra. Och man ger inte upp om dem man tycker om.

/E