Premiärtur på Mtb och hejja vad kul!

Söndagen var planerad sen ett tag tillbaka, det var dags att ge sig ut på premiärturen på mtb i skogen. Har länge velat prova och mer än en gång snackat med Anna om detta då jag tycker det verkar grymt skoj. Friheten att ge sig ut när man vill, utmana kroppen både fysiskt och psykiskt, komma ut i naturen, cykla snabbt, träna, ha kul. Dock har saker och ting har hamnat lite i vägen. Men nu var det dags! Som tur är har jag ju en sån grym kompis som fixade en extra lånecykel till sig själv (En riktig badboy minsann) så fick jag låna hennes. Jag har ju ingen aning om hur det skulle kännas eller vara, aldrig cyklat med spd-pedaler annat än i spinningsalen, tänk om jag ramlar? Tänk om jag bryter något? Tänk om det är skitsvårt? Tänk om jag är för rädd och mesig? Tänk om jag faktiskt tycker det är skitkul?

Det var i princip allt det där. Det var verkligen skräckblandad förtjusning. Vi cyklade till Strömsbergsskogarna och körde runt på stigarna där inne. Upp och ner, över rötter och träd, nedför och uppför, fick träna på att klicka i/ur då det låg en hel del träd över stigarna som inte gick att cykla över. Lätt cykling för den som är van men alldeles lagom för mig som skulle prova första gången. Vågade nog mer än jag hade trott och kämpade på med ett leende på läpparna i princip hela tiden. Pulsen åkte bergochdalbana. För det var jobbigt, en träningsform varken jag eller flåset är van vid. Men så himla roligt. Klarade mig utan vurpor i skogen, lite kramande med en gran var enda skavanken.

Men nåt av det bästa med hela som gjorde att det var ännu lite roligare och som gjorde mig ännu gladare var att jag kunde köra hela tiden utan att ha ont. Som jag beklagat mig om några gånger tidigare har jag bekymmer med en sträckning och ett skadat muskelfäste på baksida lår. Det har satt hinder i min träning och speciellt löpningen där jag knappt kan tar några steg utan att det känns av hela tiden. Men under gårdagens cykling kände jag inte av det alls. Ni anar inte vilken lycka det är. Att kunna träna utan att ha ont.

Om det gav mersmak? JA. Vill ut och prova igen, se om jag tycker det är lika kul, om jag faktiskt hittat ett nytt intresse som jag tycker om. För det påminner om saker jag vill glömma och inte ha med att göra. Så just nu rätt velig. Får nog ge det några ggr till.

Kanske man skulle unna sig en förskotts25års-present. En liten cykel. :-) Undra om mamma skulle hålla med om detta? :P

Klarade mig som sagt utan vurpor i skogen men när jag var på väg hem och tillbaka på tantcykeln lyckas jag krocka med en annan cyklist som inte såg mig och jag missade att jag plötsligt hade fotbroms och försökte bromsa med en ickeexisterande handbroms. Flög som en vante in i hennes cykel och dunsade ner på asfalten. "Lite" blåmärken och skråmor klarade jag mig med och hon hann hoppa av innan cyklarna dundrade ihop. Tror knappt jag fattade att jag krockade för jag var ju på så bra humör^^ Dock inte lika kul att visa benen de kommande veckorna.

Kvällen avslutades med middag med en av mina bästa vänner Brooke som kommit tillbaka till Sverige för att jobba i sommar. Snart 8 år sen vi lärde känna varann. Jäklar vad tiden går fort. Bra för mig att träna min engelska lite granna.

Skraj och löjligt glad samtidigt. Ofullständig cykeloutfit och muppig svamphjälm. Men vad gör det? Hade ju superkul!

Very Sexy! Tips från coachen. Krocka inte med andra cyklister. Det gör ont! :-(